Flera isländska företag livnär sig på att förmedla hästar till resten av världen. Med jämna mellanrum lyfter flygplan fullastade med hästar som lämnar ön för att aldrig komma tillbaks igen.
I ungefär tusen år har islänningarna varit stenhårda på den punkten. Ingen häst som lämnar isländsk mark får någonsin vända åter, hur renrasig den än är, hur frisk den än är.

Vi surfade runt ett bra tag och fastnade till slut för ett sto med bra stam som var betäckt med en fin hingst. Och inriden var hon. Det fanns ingen film på hur hon rörde sig, inte ens en riktig bild på henne från sidan. Men priset var bra och vi skulle till och med få ett föl på köpet.

Strax före jul 2008 kom Eir. Tagen efter en lång resa med flyg till Norrköping, veterinär- och tullkontroll där, och sedan ett antal timmar i hästlastbil till Nällevad. Vi släppte in henne i en box och tog av grimman. I boxen intill fick hon ledarstoet som granne. Ett första steg i att få in henne i flocken.

Dagen efter var det dags att släppa ut henne. På med grimman och leda ut henne i hagen. Grimma? Inte hon inte. Hästen var så lite hanterad att hon backade bara jag kom nära. Det tog nästan en timme innan jag till slut fick grimman på plats. Vi var lika svettiga båda.
Eir var mycket försiktig av sig i början. Utmanade ingen och kom snabbt in i flocken. Hon blev mindre skygg efterhand, men vi lät henne gå relativt ostörd i väntan på fölet. Fölningen blev dramatisk, fölet fastnade halvvägs ut och ett tag var vi bara inriktade på att rädda Eir. Men det blev ett lyckligt slut, både Eir och lilla Eldraun klarade sig och fick gå tillsammans i nästan ett år, innan det var dags att skicka lilltjejen på sommarbete.

Ett och ett halvt år efter att hon kommit hit var det dags att rida igång Eir. Vi började försiktigt. Vår granne som jobbat med hästar på Island ett år satt upp och red henne i rundkorallen några gånger, hur lugnt som helst. Lika lugnt var det när jag sedan satt upp.
Nästa gång provade vi på ridbanan. Jag satt upp. Hästen skenade och jag kastade mig av rakt in i ett staket. Upp igen och nytt försök. Hästen skenade och jag kastade mig av igen. Fast denna gången tog det tio minuter innan jag kunde resa mig på alla fyra. Dagen slutade på akuten. Inget brutet, men en rejäl smäll på ena höften som gjorde ont länge.

På isländska kan inriden ibland innebära att man lagt sadel på, suttit upp och ridit några varv.

Vi lämnade hästen till en professionell tränare, med målet att visa henne på avelsbedömning sommaren 2011. En bra bit på väg visades Eir för Johan Häggberg, en av landets mest erfarna avelsvisare.

-Jo, hon kan få fina poäng nästa sommar, sa han. Hon behöver bli starkare först.

Ett års träning till hade blivit alldeles för dyrt för oss. Så vi sålde hästen till Anna som tränat henne och gillade henne skarpt. Nu är Eir jättefin och har precis sålts vidare till en ung, ambitiös tjej. Det känns hur bra som helst. Och lilla Eldraun har vi kvar.