Katter på vift

På Backhaga har vi alltid haft katter, två vuxna hankatter ingick till och med i köpet av gården. Snälle Spot försvann dock gradvis längre och längre bort eftersom han var livrädd för slagskämpen Blacky, som lär ha haft ett ganska stort revir i sin glans dagar.

På vintern för tre år sedan när vi var ute i hagen och hälsade på hästarna fick vi sällskap av en några månader gammal kattunge som strök sig mot benen och spann.

Lite klapp och kel, sen följde han efter oss och bosatte sig i stallet. Efter några veckor försvann han igen. För att några dagar senare komma tillbaks med en kattunge till – han hade hämtat brorsan.

Nu har vi tre katter. De vandrar runt i omgivningarna, tar kål på möss och småsorkar. När de inte lämnar troféer i stallet är de mest goa, hör liksom till. Men de är aldrig, aldrig inne hos oss, utan bor i halmen ute på logen.

Slagskämpen Blacky som bott här längre än vi, blev mer eller mindre adopterad av grannen för ett par år sedan. Leverpastej…Han bor inne, sover i dotterns säng och lever som en kung. Några få gånger har vi sett honom röra sig i trakten, men han har knappt tittat åt vår loge. Och varför skulle han det?

Fast. Den senaste tiden har vi sett en svart katt inne på logen ganska ofta. Först trodde vi det var svarte Satan som bor på en annan granngård, men det är nog gamle Blacky som börjar vända tillbaks.

Vi gissar att Lyckan gjorde större intryck på katten än leverpastejen. Lyckan – det är namnet på grannens nya kärlek. En svart Grand Danois. Jättesnäll och ganska feg, stor som en kalv.
Det börjar nog blir trångt hemma hos grannen, så trångt att inte ens leverpastej kan hålla en rejäl bonnakatt inomhus.

PS. Katten Findus som ligger i cykelkorgen på bilden är en riktig favorit. Hur han hamnade hos oss är en lång historia som jag får ta en annan gång.