Den sorgliga historien om en vilja(r) av stål

2015 började inte som vi tänkt oss. Viljar var årets första akutfall i stallet på regiondjursjukhuset i Helsingborg när vi checkade in honom några timmar efter midnatt. Nyårsaftonen började med att jag hittade Viljar i ena ligghallen vid morgonfodringen. Han var inte ett dugg intresserad av maten jag lade ut – försökte knappt resa sig och kom ingen vart när han väl gjorde det, försökte en gång till och lyckades men stod sen stilla en stund innan han lade sig ner igen. Han nosade inte ens på hötussen jag sträckte fram när han låg ner igen.
Jourhavande veterinär kom och undersökte en ynklig, lätt febrig pålle som varken ville äta eller dricka och efter en stunds funderande beslöt vi oss för att behandla på hemmaplan istället för att köra 1,5 timme till Helsingborg. När hon medicinerat klart skiftades Mats och jag om att sitta på en pall i boxen och hålla Ville stilla medan 10 liter dropp rann in i hans kropp. Det tog tre timmar och den sista timmen var han rätt dryg och otålig. Klart piggare.

Men det varande inte länge – några timmar senare låg han i boxen uppsvullen, flåsande och gnyende ungefär som om han skulle föla. Veterinären kom tillbaka strax före tolvslaget och nu såg hon riktigt bekymrad ut. Nu fanns det två val – Helsingborg eller…

Vi missade årsskiftet helt och när mer behandling inte hjälpte körde vi till regiondjursjukhuset, något osäkra på om han skulle klara resan. Veterinären upprepade behandlingen han fått på hemmaplan, men var tydlig med att hoppet var litet. Mentalt sade vi farväl till vår lille häst innan vi med tunga steg lämnade honom i en stor mjukströad box uppkopplad till ännu mer dropp.

Sen var det bara att åka hem och vänta. Han svarade fint på behandlingen och var piggare efter några timmar. Men det var han ju efter förra behandlingsomgången också. Vi påminde om att vi inte ville utsätta honom för operation. En så kallad buköppning ger ofta komplikationer och kan ge problem långt efter att det verkar ha läkt. Vi vet två hästar som fått svåra problem långt senare, så allvarliga att de fått avlivas. Istället hoppades vi att medicinsk behandling skulle hjälpa.

Vilken känsla av maktlöshet att sitta på distans och vänta på att telefonen ska ringa efter att veterinären avslutat sin rond!
Men dag två lät veterinären helt annorlunda, allt såg mycket mer positivt ut och Viljar började få tillbaka aptit. Hon nämnde till och med att han kanske kunde få åka hem till helgen. Nästa samtal fick vi höra att han hade försökt hoppa ur spiltan när de undersökte honom.
– Det är en bestämd liten herre, sa hon.

Drygt två dygn efter att vi rödgråtna lämnat en liten, väldigt klen häst på kliniken lastade vi vår lille Viljar för att köra hem igen. En overklig känsla.
Vi ringde upp jourhavande distriktsveterinär Andrea som hjälpt oss hemma på gården för att berätta att Viljar skulle få åka hem.
– Åh vad glad jag blir! Jag gick på magkänslan. Det här låter som en riktig solskenshistoria.

Viljar gör sitt namn rättvisa. Idag fick vi hem journalen med veterinär Andreas hälsning inför att vi skulle köra till djursjukhuset:

– Kör försiktigt! Håller tummar och tår för att fina Viljar ska krya på sig! Han verkar ha järn”Vilja”!

PS. Drygt en vecka efter att vi kommit hem började Viljar tappa aptiten, några dagar senare blev han sämre och söndagen den 18 blev han akut sämre. Veterinären hann precis på plats innan han föll ihop på boxgolvet och några minuter senare var han borta. Veterinären konstaterade att han troligen dött av en anafylaktisk chock orsakad av blodförgiftning och gissade att han fått bukhinneinflammation efter provtagningar av bukvätskan.
Inte ens en vilja av stål kan bekämpa blodförgiftning, det är oerhört ruggigt att uppleva. Vi saknar vår vackre begåvade häst oehört, men är glada att han inte behöver lida mer.

One thought on “Den sorgliga historien om en vilja(r) av stål”

Kommentarer inaktiverade.