Det finns ridturer och det finns Ridturer

Det började redan i boxen. Det går inte riktigt att förklara, men på något sätt hade Kulan nåt särskilt i blicken idag. Hon gav mig ett mjukt ögonkast med sina mörka ögon och såg så himla go ut. Hon har alltid snälla ögon, men det här var mer än så:

-Idag är jag bara din och idag ska det bli jättebra.

Jag lutade mitt huvud mot hennes vita nosrygg och försökte svara likadant tillbaka.

Det blev bästa tänkbara början på dagen.

Behaglig temperatur, ensam ute på skogsvägarna, en lyhörd häst som ansträngde sig för att göra rätt. Inte för att det blev perfekt, för jag är inte alltid så duktig på att förklara vad jag vill. Men hon försökte förstå och göra rätt. Och kul hade vi. Vet inte när jag njöt så av att rida min häst.

Det är snart fem år sedan vi köpte Kulan, eller Kylja som hon egentligen heter. En otroligt behaglig vit häst med mycket positiv energi och stora rörelser, som var jättekul att rida.
Då visste jag tyvärr inte hur jag skulle hantera hennes energi utan satt och bromsade henne hela tiden, till slut hade båda tappat självförtroendet. En stel ryttare och en stel, spänd häst blev ingen glad av.

-Betäck henne, sa våra tränare. Här finns en hingst som skulle passa perfekt till henne.

Så blev det och elva månader senare, på hennes egen tolvårsdag föddes vår Askur.
Nu har jag kommit i något bättre fas med min duktiga häst och ingen av oss är så spända längre. Även om vi fortfarande har bättre och sämre dagar tillsammans.

Men idag var det Ridtur som gällde!