Att hitta glädjen igen

Att ha hästar är inte bara solsken. Såklart. Ett bra sätt att få tillbaka gnistan och energin är att åka på kurser och efter en ovanligt trög vinter på landet så var det äntligen dags. Några mil bort skulle en mycket populär tränare som dessutom är mental coach hålla kurs för ett tiotal deltagare. Och vilken resa det blev!

Många ryttare råkar nån gång ut för att man får en låsning – en idé om att man inte kan göra en viss sak med sin häst. Att lasta den eller åka på tävling eller hoppa vita hinder eller…
Min fix idé har varit galoppen.

Jag har velat så mycket att det bara har blivit fel, min fina Gripa som egentligen har en jättefin galopp har, när jag gjort galoppfattning gått över i någon annan mer eller mindre lyckad gångart. Det har inte varit helt lätt att hantera, så under en period när jag inte kunnat ta lektioner så har det efter ett antal halvmisslyckade försök på egen hand lett till att jag oftast undvikit galoppen. Några gånger har det funkat ute i skogen och då har jag varit väldigt lättad, men det har liksom blivit som ett lotteri – ska det funka idag eller inte? Otroligt frustrerande.

Innan vi red första passet hade vi en härlig träff på kvällen där vi beskrev vad vi ville jobba med och det var tydligt att alla kämpade med något. Det syntes nästan hur tränarens hjärna gick på högvarv medan vi pratade. Morgonen efter bänkade vi oss i morgonsolen för att se första ridpasset dagen efter, mer än en av oss hade sovit lite oroligt.

Nästan det första som händer är att vi tappar hakan. En kvinna som varit otroligt tveksam till vad hon kunde och vågade med sin häst, hon börjar lite trevande som om hon är rädd för att göra fel, men det lossnar snabbt och på slutet av passet är det ett harmoniskt ekipage som glänser på banan.

Jag får se din legitimation, det kan inte ha varit du som pratade igår, säger tränaren med ett leende.
Ett sånt där ögonblick som man måste varit med om för att förstå. Magiskt.

En efter en red vi våra första lektioner och det blev alltmer tydligt att vi själva satte många av begränsningarna. Gripa och jag galopperade på ridbanan och det gick inget vidare, men vi fick samma förklaring som tränarna på hemmaplan gett. Hon behöver än så länge större ytor för att kunna hålla galoppen.

Så på eftermiddagen var det dags för större ytor. Och när jag såg hur han tänkt tog jag ett djupt andetag. Vi skulle galoppera på en grusväg intill gården. Bra öppna ytor på båda sidor om vägen, men precis bredvid står ett vindkraftverk som snurrade, surrade och ven i vinden. Vi töltade bort till andra änden av vägen, Gripa steppade åt sidan på ett antal ställen när hon såg nya saker och när hon hörde olika ljud vindkraftverket, fast det kunde jag ju knappt låtsas om, utan red vidare en bit till innan jag vände tillbaka och fattade galopp. En helt okej korrekt galopp!

Var det inte svårare än såhär? Galoppen blev godkänd, så det blev nya instruktioner om att lägga henne i pass. Pass??? Jag har läst flera beskrivningar om passläggning och konstaterat att vi inte var mogna för det ännu, även om Gripa tydligt visat att passen ligger nära. Men instruktionerna jag fick denna gången var busenkla:

Fatta galopp och precis när du har gjort det håller du in som om du ångrat dig.
Okej, varför inte? Upp i galopp ett par steg och sen bara kom den, jag tryckte på henne ett par gånger, tog tyglarna i en hand och fortsatte passa. Vilken härlig häst hon är!

Helgen fortsatte i samma tecken och vi åkte därifrån med stärkt självförtroende och färre låsningar. Så härligt att följa utvecklingen hos resten av gruppen som tillsammans blev säkrare, tuffare och gladare.

Nästa tillfälle är redan inbokat till hösten. Fram till dess ska jag galoppera mycket.

4 thoughts on “Att hitta glädjen igen”

  1. Hej, jag tänkte vara med, men det har varit så mycket nu, så jag missade det… Men det låter ju hur bra som helst. Jag hänger gärna med till hösten, vi kanske kan få med Sara också

Kommentarer inaktiverade.